Gästkrönika..

Sex omgångar är spelade. 18 poäng att spela om i en matchserie som sträcker sig till mars och har 16 omgångar kvar. Så går det att sätta sig med partyhatt på kopiatorn utan byxor och trycka print? Nja tveksamt va men en del svar har vi faktiskt redan fått.
Sirius, den klarast lysande stjärnan från jorden, tack Wikpedia, lyser inte med samma styrka längre. Sirius som inför denna säsong måste ha haft ett av de bästa division ett lag som någonsin skådats, har på slutet betett sig precis lika ängsligt som tidigare upplagor. Håller de hela vägen ut? Både ja och nej. Sirius har det i sig och med sex omgångar spelade vet vi att det är en lång väg att vandra. Däremot ska jobbet göras och klarar man inte av gneta sig igenom KAIS borta är man inte i mina ögon redo för nästa kliv, SSL. Organisationen finns. Frågan är bara om de har kunskapen att ändra den rådande kulturen och göra dem till vinnare i matcher de egentligen inte förtjänar att vinna, vanligtvis ett kvitto på att man är just ett vinnarlag.

Så vad går det att säga om Årsta? Ultradefensiva, igelkottförsvar, ja visst. Men även serieledare, i åtminstone en vecka till. Läser man tabellen är det ungefär lika skräckinjagade som att öppna en Alfons Åberg bok. Visst har matcher vunnits i slutet men i derbyt var det Sirius som fick jaga, en position denna förening inte är bortskämda med. Årstas renässans inleddes egentligen med anställningen av klubbdirektör Eriksson. Underskott i kassan, hot om spelarflykt, lag som bryter sig ur och ett representationslag som kittlar ungefär lika spännande som en dokumentär om stenar var bara några av problemen att brottas med då han tog denna anställning. Givetvis är det naivt och blåögt att enbart stirra sig blind på det sportsliga resultaten, men vi inleder ändå där.
Årsta tappade en bunt med stöttespelare inför årets säsong. Eriksson och Berggren försvann till Sirius, Seppelä ( och Lundin) till Gottsunda. In kom Ahlmark till ett lag utan identitet och självkänsla, ett lag han lätt kan sätta sin prägel på. Rollfördelningen var för första gången oklar och nya spelare var tvungna/villiga att kliva fram och axla det ansvar som krävs för att hålla en bra division ett nivå. Två nyförvärv från SSL, en så långt lysande Petter Nilsson och en så långt inte alls så lysande Johan Selander har visat lagkamrater, motståndare och innebandysverige att Årsta i år ska vara med och fajtas. Frågan är om de har styrkan att gå för knock out men att de så långt leder på poäng är odiskutabelt.

Utanför planen har det också hänt en hel del. Huruvida alla ekonomiska delar är fixade lägger jag mig inte i, det vet jag ingenting om. Däremot går det att skönja andra mönster. Årsta som tidigare lockat närmast sörjande, i undantag för vissa matcher, verkar nu ha fått ett stabilt publikunderlag som följer dem. Att se Årsta som ett självklart val att följa en söndagseftermiddag var för bara ett år sedan ungefär lika självklart som att åka till Sveg för en långweekend, en seger för organisationen med Eriksson i spetsen. Fortsätter de i samma utvecklingstakt kommer sponsorfrågan att bli lättare, vilket i sin tur bäddar för andra framgångar och börjar vi ana ett mönster?

Sex omgångar spelade, allt kan fortfarande hända. Får vi bevittna ett SSL kval i vår i Uppsala. I mina ögon troligt. Om det sedan är Årsta, Sirius eller Storvreta ( nåja) som står som värd går i dagsläget inte att sia om. Vi ska också veta att det är en serieomläggning i år och att komma i toppen garanterar en plats i nästa års allsvenska, kanske ett mål som är mer realistiskt för Årsta. Men nu glömmer vi vår svenska medelmåttiga mentalitet och rädsla för att uttala sig som vinnare och konstaterar. Det är ensamt på toppen men det är en jävla utsikt! Alltid något....

//N.B